Hoppa till innehållet

Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

14

»Och varför skulle ni inte det?» utbrast jag. »Det är kvinnor lika er, som elda männens mod. Ni har eldat mitt. Ge mig bara ett tillfälle, och ni skall få se att jag begagnar mig av det, För resten har ni rätt i att männen borde själva skapa sig tillfällen och inte vänta tills de bjudas dem. Tänk bara på lord Clive — en fattig bokhållare och han erövrade Indien. Vid himlen, jag skall minsann uträtta något i världen, jag också.»

Hon skrattade åt det plötsliga utbrottet av min irländska iver.

»Varför inte?» sade hon, »Ni har allt vad en man kan önska sig — ungdom, hälsa, krafter, uppfostran, energi. Nyss var jag ledsen för att ni talat. Nu gör det mig så glad, så glad — om det väcker sådana tankar hos er.»

»Och om jag —?»

Hennes hand låg som varm sammet över mina läppar.

»Ej ett ord mer, sir. Ni skulle ha varit i redaktionslokalen och gjort er plikt där redan för en halvtimme sedan, men jag hade inte hjärta att påminna er. Någon dag längre fram, när ni tillkämpat er en ställning i världen, skola vi kanske åter tala om saken.»

Och detta var anledningen till att jag den dimmiga novemberkvällen sprang ifatt Camberwell-spårvagnen med hjärtat brinnande i bröstet på mig och med det fasta beslutet, att icke en dag till skulle förgå untan att jag funnit någon uppgift, värdig mitt hjärtas dam. Men vem i all världen hade väl kunnat tänka sig den fast otroliga form den bragden tog