älskade och tänk vad andra kvinnor måtte ha avundats henne! Se det är sådant jag skulle tycka om — alt bli avundad för min mans skull.»
»Jag skulle gärna ha gjort detsamma för att behaga er.»
»Men ni skulle inte göra det bara för att behaga mig. Ni skulle göra det för att ni inte kunde låta bli, för att det föll sig naturligt för er — emedan mannen inom er fordrade att få ge sig till känna på ett heroiskt sätt. Ni beskrev till exempel explosionen i Wigan förliden månad. Kunde ni inte, trots gruvgasen, ha gått ned i stenkolsgruvan och hjälpt del stackars folket?»
»Det gjorde jag.»
»Men ni talade inte om det.»
»Det var väl ingenting att skryta med.»
»Se, det visste jag inte.» Hon såg på mig med något mer intresse. »Det var modigt gjort av er.»
»Jag var tvungen att göra det. Om man skall ge en god beskrivning på någonting, måste man vara på platsen och se det.»
»Vilket prosaiskt skäl! Det förtar ju allt det romantiska i saken. Men av vilket skäl ni än gjorde det, gläder det mig, att ni gick ned i gruvan.» Hon räckte mig handen, men med så mycken mildhet och värdighet, att jag bara böjde mig ned och kysste den. »Jag är intet annat än en dåraktig kvinna med en ung flickas fantasier. Men ändå är detta någontig för mig så verkligt, det utgör till den grad del av mitt väsen, att jag inte kan låta bli att handla därefter. Om jag gifter mig, vill jag gifta mig med en ryktbar man.»
