178
— rytmen av lena men tunga tassar, som försiktigt sattes till marken. Det smög långsamt kring lägret och stannade nära ingången. Ett lågt, stigande och fallande, pustande — det var djurets andhämtning. Endast vår svaga häck skilde oss från detta nattens vidunder. Vi hade alla fattat våra bössor och lord Roxton hade dragit ut en liten buske ur häcken för alt bilda en tittglugg.
»Vid George!» viskade han. »Jag tror, att jag ser odjuret!»
Jag böjde mig ned och såg över hans axel ut genom hålet. Ja, jag såg det, även jag. I trädets djupa skugga tecknade sig någonting ändå mörkare — någonting stort, hotande, svävande — en nedhukad figur, full av vild styrka och ilska. Den var inte högre än en häst, men de dunkla konturerna antydde både stort omfång och kraft. Den väsande andedräkten, lika regelbunden och fast som ljudet av en arbetande ångmaskin, talade om en jättelik organism. En gång då den rörde sig, tyckte jag mig se ett par förfärliga gröna ögon glänsa. Det prasslade till, som om djuret långsamt krälat framåt.
»Jag tror det tar språnget», sade jag och spände hanen.
»Skjut inte! Skjut inte!» viskade lord Roxton. »Ett bösskott skulle i nattens tystnad tränga milsvitt ut. Behåll det som sista trumfen.»
»Kommer odjuret över häcken, är det slut med oss», sade Summerlee och under det att han talade övergick rösten till ett nervöst skratt.
»Det får inte komma över», sade lord Roxton, »men skjut inte förrän i det sista. Kanhända får
