jag bukt på den gynnaren. I alla händelser ämnar jag försöka.»
Och nu utförde han den modigaste handling jag någonsin bevittnat. Han böjde sig ned mot elden, tog upp en flammande gren och gled strax därefter genom den utfallsport som han anbragt i ingången. Djuret närmade sig med en förfärlig bölning. Lord Roxton tvekade ej ett ögonblick utan ilade med lätta steg emot det och slungade den blossande grenen mitt i synen på det. Jag skymtade nu ett förfärligt ansikte, likt en jättegrodas, med vårtig, spetälsk hud och lös, yvig mun, sölad av blod. I nästa sekund krasade det i underskogen och vår hemske besökare var borta.
Jag trodde väl att han inte skulle tycka om elden», sade lord Roxton leende, då han kom tillbaka och kastade grenen bland riset.
»Ni borde inte ha utsatt er för en sådan fara!» ropade vi alla.
»Det fanns intet annat att göra. Om han kommit in ibland oss, hade vi skjutit varandra under försöken att göra kål på honom. Hade vi återigen skjutit genom häcken och sårat honom, skulle vi snart fått honom över oss — för att ingenting säga om att vi röjt oss för hela trakten. På det hela taget ha vi kommit rätt lyckligt ifrån saken. Vad var han väl för en gynnare?»
Våra lärda herrar betraktade varandra rätt tveksamt.
»För min del kan jag inte med visshet klassificera honom», sade Summerlee och tände sin pipa vid elden.
