186
ler före, att vi borde tänka på ett sätt att komma ut från det.»
»Det förvånar mig, sir», röt Challenger och strök sitt majestätiska skägg, »att en vetenskapsman kan göra sig skyldig till ett så oädelt tänkesätt. Ni befinner er i ett land, som erbjuder den ärelystne naturvetenskapsmannen större lockelse än något annat land sedan världens begynnelse, och ni föreslår att lämna det efter att endast ha förvärvat den allra ytligaste kunskap om vad det innehåller. Någonting annat och bättre väntade jag av er, professor Summerlee.»
»Ni måste komma ihåg», sade Summerlee något bittert, »att jag har ett stort auditorium i London, som nu är i händerna på en ofantligt oduglig vikarie. Detta gör min ställning helt olik er, professor Challenger, ty, så vitt jag vet, har man aldrig anförtrott er någon uppfostrande verksamhet att svara för.»
»Ni har rätt», sade Challenger, »jag har ansett det som ett helgerån att på mindre uppgifter rikta en hjärna, som är mäktig den högsta självständiga forskning. Det är därför jag ställt mig så avvisande gent emot de skolastiska sysselsättningar man erbjudit mig.»
»Till exempel?» frågade Summerlee med ett hånleende. Lord Roxton skyndade att ge samtalet en annan vändning.
»För min del», sade han, »tycker jag det vore bra futtigt att resa tillbaka till London innan jag fått veta mycket mer om det här landet än jag nu vet.»
»Jag skulle inte våga gå in på min tidnings redak-
