188
böra anmoda honom att begagna samma fyndighet till att förpassa oss tillbaka till den värld, varifrån vi kommit hit.»
Jag tillstår att Summerlees åsikt, såsom han framställde den, syntes mig mycket förståndig. Även Challenger drog öronen åt sig vid tanken på att hans fiender aldrig skulle bli vederlagda, om bekräftelsen av hans påståenden icke nådde deras öron, som betvivlade dem.
»Nedstigandets problem är vid första påseendet ganska fruktansvärt», sade han, »men jag kan inte tänka mig annat än att intelligensen kan lösa det. Jag är benägen att ge vår kollega rätt i, att en långvarig vistelse i Maple Whites Land inte är rådlig för det närvarande och att vi snart måste taga itu med frågan om vårt nedstigande. Jag vägrar emellertid alldeles bestämt att avlägsna mig härifrån förrän vi åtminstone anställt en ytlig undersökning av detta land och kunna taga med oss hem en någon så när tillförlitlig karta.»
Professor Summerlee fnös till av otålighet.
»Vi ha tillbringat två hela dagar med undersökningar av landet», sade han, »och vi äro inte klokare på platsens topografi än då vi började. Det är klart, att det i sin helhet är tätt skogbevuxet och det skulle taga månader att genomtränga det och utrannsaka de olika delarnas ställning till varandra, Funnes de någon centralt belägen bergspets, vore det annorlunda, men så vitt vi kunna se, sluttar det åt alla håll. Ju längre vi gå, desto mindre blir sannolikheten för att få en överblick.»
Då var det jag fick min ingivelse. Min blick rå-
