kade falla på den ofantliga, knöliga stammen av det där gingkoträdet, som sträckte sina väldiga grenar över oss. Om stammens omfång överträffade alla de andra trädens, måste naturligtvis dess höjd även göra det. Om platåns kant höjde sig över hela omgivningen, varför skulle då inte detta mäktiga träd kunna vara ett vakttorn, som dominerade hela landel? Allt sedan jag som gosse sprang omkring i skog och mark på Irland har jag varit en djärv och skicklig trädklättrare. Kamraterna kunde väl överträffa mig i att klättra i berg, men kom jag upp bland grenarna, var jag deras mästare. Finge jag bara upp benen på de lägst sittande sidoskotten, skulle det i sanning vara märkvärdigt, om jag inte krånglade mig upp till toppen. Kamraterna blevo förtjusta över min idé.
»Vår unge vän», sade Challenger och grinade så att hans röda kinder stodo ut som äpplen, »är i stånd till akrobatiska bedrifter, som skulle vara omöjliga för en man med ett solidare för att icke säga ett mera imponerande yttre. Jag gillar hans beslut.»
»Vid George, unge man, ni har träffat huvudet på spiken!» sade lord Roxton och klappade mig på ryggen. »Jag kan inte begripa, att vi inte kommit att tänka på det förut! Vi ha inte dager längre än en timme till, men tar ni er anteckningsbok med er, kan ni nog göra ett raskt utkast över platån. Nu lägga vi de här tre ammunitionslådorna nedanför grenen och så skall jag hissa upp er.»
Han stod på lårarna under det att jag vände mig åt stammen och han drog helt varligt upp mig, då Challenger i detsamma sprang fram och gav mig en
