TOLFTE KAPITLET.
»DET VAR HEMSKT I SKOGEN.»
JAG HAR redan sagt — eller kanske har jag inte sagt det, ty minnet spelar mig ofta spratt nu för tiden — att jag kände mig ofantligt stolt då tre sådana män som mina kamrater tackade mig för att jag räddat eller åtminstone förbättrat situationen. Såsom varande den yngsta i sällskapet, inte bara till åren utan i erfarenhet, karaktär, kunskaper och allt som gör en till man, hade jag från början ställts i skuggan. Men nu kom jag till min rätt. O, vad det kändes härligt! »Högmod går före fall», heter det och det skulle jag få erfara. Den där känslan av självbelåtenhet, det där ökade måttet av självtillit skulle samma natt leda mig till den hemskaste erfarenhet, som slutade med en chock, som gör mig sjuk bara jag tänker på den.
Så här gick det till. Jag var i ett så upprört tillstånd efter äventyret i trädet, att det föreföll mig omöjligt att sova. Summerlee höll vakt och satt ihopkrupen framför en liten lägereld. Underlig och kantig såg han ut, med bössan över knäna och bockskägget vaggande var gång huvudet nickade till. Lord
