200
Roxton låg tyst, insvept i sin sydamerikanska poncho,[1] under det att Challenger snarkade så att det gav genljud i skogen. Fullmånen sken så klart och luften var frisk och kall. Vilken natt för en promenad! Och så kom tanken: »Varför inte?» Tänk om jag helt sakta smög mig bort, tänk om jag letade mig fram till Centralsjön, tänk om jag kom tillbaka före frukosten med en redogörelse för platsen — skulle jag inte i så fall komma att anses som en ändå värdigare ledamot av expeditionen? Om Summerlee sedan avgick med seger och någon utväg att komma från platsen bleve funnen, skulle vi återvända till London med kännedom i första hand om platåns centralmysterium, dit jag vore den ende i världen som trängt fram. Jag tänkte på Gladys och hennes »hjältedåd omgiva oss». Jag tyckte mig höra hennes röst då hon sade det. Jag tänkte också på mr Mc Ardle. Vilka trespaltsartiklar för tidningen! Vilken grundval för en karriär! Korrespondensplatsen under det nästa stora kriget torde stå inom mitt räckhåll. Jag fick tag i en bössa — fickorna hade jag fulla med patroner — och efter att ha skjutit undan törnbuskarna vid ingången till vår zeriba, gled jag hastigt ut. Jag kastade en sista blick på den medvetslöse Summerlee, den odugligaste av vakter, som alltjämt satt och nickade som en kinesisk porslinsdocka vid den slocknande elden.
Jag hade inte gått hundra alnar, förrän jag djupt ångrade mitt förhastade beslut. Måhända har jag i denna krönika någon gång nämnt, att jag har för stark inbillning att vara verkligt modig, men att
- ↑ Kappa utan ärmar.
