204
höjde och sänkte sig i stora bubblor av sprängande gas utgjorde dammens innehåll. Luften uppöver den skälvde av hetta och den omgivande marken var så het, att jag knappt kunde vidröra den med handen. Det var alldeles tydligt, att det stora vulkaniska utbrott, som för så många år sedan höjt den sällsamma platån, icke än helt uttömt sin kraft. Svärtade stenar och lavahögar hade jag redan sett litet varstädes sticka fram ur den yppiga vegetation som draperade dem, men denna asfaltdamm i djungeln var det första tecken vi fått till verkligen befintlig verksamhet på den gamla kraterns sluttningar. Jag hade inte tid att närmare undersöka den, ty jag måste skynda mig, om jag på morgonen skulle vara tillbaka i lägret.
Det var en ruskig vandring, som skall förfölja mig så länge jag har minnet i behåll. I de stora, månbelysta gladen smög jag mig fram bland skuggorna utefter kanterna. I djungeln nästan kröp jag fram och stannade med klappande hjärta så ofta jag hörde braket av brutna grenar, då något vilt djur drog mig förbi. Alltemellanåt reste sig ett ögonblick ofantliga skuggor, men så voro de åter borta — stora, tysta skuggor, som tycktes gå på sammetslena tassar. Hur ofta stannade jag inte i avsikt att vända om, och likväl besegrade varenda gång stoltheten min fruktan och drev mig vidare, till ernående av mitt mål.
Till sist — mitt ur sade mig att klockan var ett på natten — såg jag vatten glänsa mellan djungelns buskar och tio minuter därefter var jag nere i vassen vid Centralsjöns strand. Jag var mycket törstig, så att jag lade mig ned och drack i långa drag av det
