friska, klara vattnet. En bred av många fötter tilltrampad stig ledde till den plats där jag befann mig, så att detta var nog ett av djurens vattningsställen. Helt nära vattenbrynet låg ett stort fristående lavablock. Jag klättrade upp på det och, liggande på dess topp, hade jag en förträfflig utsikt åt alla håll.
Det första jag såg uppfyllde mig med förvåning. Då jag beskrev utsikten från toppen på det stora trädet sade jag, att jag vid foten av de motliggande klipporna sett en rad mörka fläckar, som jag tänkt mig som ingångar till grottor. Då jag nu blickade uppåt samma klippor såg jag runda ljusskivor överallt, rödaktiga, klart tecknade rundlar, som liknade kanongluggarna på ett linjeskepp, sedda i mörker. Först trodde jag, att det var lavaglöden från någon vulkanisk rörelse, men det var ju omöjligt. Om några vulkaniska krafter voro i rörelse, måste det vara nere på djupet, icke där uppe bland klippblocken. Vad annat kunde det då vara? Underbart — men så var det nog! Dessa röda fläckar måste vara reflexer av eldar inne i grottorna — eldar, tända av människohänder. Det fanns således människovarelser på denna platå. Vilken upptäckt hade jag ej gjort! Hur lyckad var ej min expedition! Nu hade vi verkligen nyheter att föra med oss tillbaka till London!
Länge låg jag och betraktade de där röda, dallrande ljusfläckarna. De voro väl på tio mils avstånd från mig, men till och med på detta långa håll kunde man se hur de ibland glänste till och ibland förmörkades då någon gick förbi dem. Vad hade jag icke velat giva för att vara i stånd att krypa upp till
