jag sett, hade knappt räckt honom till bringan. Bäst det var lät han höra en varnande frustning och försvann med de sina i vassen, under det att armadillerna eller bältdjuren också skuttade i väg för att söka skydd. Ett nytt, högst anskrämligt djur kom gående utför stigen.
Först undrade jag var det var jag sett den där otympliga varelsen, denna böjda rygg med sina trekantiga spetsar, detta underliga, fågelaktiga huvud, som hölls nära intill marken. Men så kom jag ihåg det. Det var ju stegosaurien — just precis densamma som Maple White ritat av i sin skissbok och som varit det första föremålet som ådragit sig Challengers uppmärksamhet. Där var han — möjligen alldeles samma exemplar som den amerikanske artisten anträffat. Marken skakade under hans ofantliga tyngd och då han klunkade i sig vattnet, genljöd det i den tysta natten. I fem minuter var han så nära mitt lavablock, att jag genom att sträcka ut handen kunnat vidröra de avskyvärda, vaggande trekanterna på hans rygg. Men så lunkade han bort och förlorade sig bland stenblocken.
Då jag såg på mitt ur, upptäckte jag, att klockan var halv tre och att det följaktligen var på tiden att jag anträdde min återfärd. Det förelåg icke någon svårighet med avseende på riktningen av min kosa, ty hela tiden hade jag lagat så att jag haft den lilla bäcken till vänster om mig och den mynnade ut i Centralsjön på ett stenkasts avstånd från den väldiga sten jag låg på. Jag begav mig därför vid bästa lynne å stad, ty jag ansåg, att jag utfört ett gott arbete och hade med mig hem en ganska vacker
