206
dem, titta in och till mina kamrater föra med mig någon liten beskrivning på ulseendet och beskaffenheten av den ras, som bodde på ett så underligt ställe! Det var dock för tillfället alldeles omöjligt, men inte kunde vi väl lämna platån utan att ha förskaffat oss någon verklig kännedom om denna sak.
Sjön Gladys — min egen sjö — låg som en spegel framför mig och månens reflexbild lyste klart i dess medelpunkt. Sjön var ganska grund, ty på många ställen såg jag låga sandbankar sticka upp över vattnet, Överallt på den stilla ytan kunde jag se tecken till liv, ibland bara ringar och krusningar i vattnet, ibland glansen av en stor silverfjällig fisk i luften och ibland den böjda, skifferfärgade ryggen på något simmande vidunder. En gång såg jag på en gul sandbank någonting liknande en väldig svan med klumpig kropp och lång, böjlig hals, som traskade omkring invid vattnet. Bäst det var plumsade den i och en liten stund såg jag den böjda halsen med det spetsiga huvudet glida över vattnet. Och så dök den ned och försvann.
Men snart drogs min uppmärksamhet från dessa fjärrliggande företeelser till vad som passerade strax nedanför mig. Två djur, som sågo ut som stora armadiller, hade kommit ned till vattningsstället och hukat sig ned vid vattenbrynet. Deras långa, rörliga tungor slängdes ut och drogos in som röda band, under det att de drucko. En väldig hjort med greniga horn, ett stolt djur som förde sig som en kung, kom ut med sin hind och två kalvar, och de drucko alla bredvid armadillerna. Intet liknande högdjur existerar på någon annan del av jorden, ty de älgar,