någon slutsats. En gång gick jag vilse och det var en riktig lyckträff som gjorde, att jag efter en timmes kringirrande återkom till lägret.
Plötsligt slog mig en tanke, som något tröstade mig. Jag var inte alldeles ensam i världen. Vid klippans fot och inom hörhåll väntade den trogne Zambo. Jag gick till utkanten av platån och såg ned över den. Ganska riktigt! Där satt han bland sina filtar, nedhukad vid elden i sitt lilla läger. Men till min förvåning satt en annan mitt emot honom. Ett ögonblick spratt hjärtat till av glädje, ty jag trodde, att det var en av mina kamrater som lyckats komma dit ned. Men i nästa ögonblick skingrades det hoppet. Den uppgående solen lyste röd mot mannens skinn. Det var en indian. Jag ropade högt och viftade med min näsduk. Strax därefter titade Zambo upp, viftade med handen och gjorde sig färdig att bestiga pelarklippan. Inom några minuter stod han mig helt nära och lyssnade med djup bedrövelse till den historia jag talade om för honom.
»Djävulen dem säkert tagit, massa Malone», sade han. »Ni kommit i djävulens land, och han taga er alla till sig. Bäst lyda mitt råd, massa Malone, och fort komma ner, han annars taga er också.»
»Hur skall jag komma ner, Zambo?»
»Taga slingerväxter från träden, massa Malone. Kasta dem hitöver. Jag slå dem om trädstubben och ni hava en brygga.»
»Det ha vi allt tänkt på, men här finns det inte några slingerväxter, som äro starka nog att bära oss.»
»Skicka efter rep, massa Malone.»
»Vem skall jag skicka och vart skall jag skicka?»
