geln. Ettdera måste jag dock göra. Å ena sidan manade mig försiktigheten att hålla mig på min vakt, å den andra förklarade min uttröttade kropp, att det komme jag visst inte att göra. Jag klättrade ut på en gren av det stora gingkoträdet, men det fanns intet säkert fäste på dess runda yta och jag hade bestämt fallit ned och brutit halsen av mig, om jag slumrat in där. Jag förpassade mig därför åter till marken och funderade på vad jag skulle taga mig till. Till sist stängde jag ingången till lägret, tände tre särskilda eldar i trekant och efter att ha ätit ett duktigt aftonmål föll jag i en djup sömn, från vilken uppvaknandet var lika oväntat som kärt. I den arla morgonstunden, just då dagen bräckte, lades en hand på min arm och efter att ha rusat upp med alla mina nerver i spänning och min hand räckt efter bössan, ropade jag till av glädje, då jag i den kalla, gråa dagern fick se lord John Roxton, som låg på knä bredvid mig.
Det var han — och ändå inte han. Då jag lämnat honom, hade han varit lugn i hållningen, korrekt i skicket, putsad i klädseln. Nu var han blek, blicken var vild och andedräkten flämtande, som om han sprungit långt och fort. Hans magra ansikte var rispat och blodigt, hans kläder hängde i trasor och hatten var borta. Jag stirrade förvånad på honom, men han gav mig inte tillfälle att göra några frågor. Han plockade ihop våra förråd, under det att han talade.
»Se så, unge man, skynda er!» ropade han. »Tag bössorna, båda två. Jag har de båda andra. Och så alla patroner ni kan krafsa ihop. Proppa fickor-
