222
na fulla. Vidare litet mat! Ett halvt dussin bleckburkar får räcka. Det är bra! Uppehåll er inte med att tala eller tänka. Rör på benen, annars äro vi förlorade!»
Halvvaken och ur stånd att fatta vad allt detta kunde betyda, sprang jag nu som en galning efter honom i skogen, med en bössa under vardera armen och diverse förråd i händerna. Han kilade ut och in mellan de tjocka snåren tills han kom till en tät dunge av småskog. Där rusade han in utan att fråga efter törnena, kastade sig framstupa mitt bland buskarna och drog mig ned bredvid sig.
»Så där ja!» flämtade han. »Här äro vi nog i säkerhet. Helt visst styra de kosan åt lägret. Det blir nog deras första tanke. Men vi undgå dem här.»
»Vad vill allt detta säga?» frågade jag sedan jag hämtat andan. Var äro professorerna? Och vad är det för ena som förfölja oss?»
»Apmänniskorna», svarade han. »Sådana rysliga bestar! Höj inte rösten, ty de ha god hörsel — även skarp syn, men, så vitt jag kunde märka, ingen lukt, så inte tror jag att de nosa upp oss. Var har ni varit, unge vän? Det var väl, att ni slapp undan.»
I korthet viskade jag fram vad jag hört och sett.
»Otrevligt nog», sade han sedan han fått höra berättelsen om dinosaurien och gropen. »Trakten passar inte riktigt för anläggandet av ett vilohem, eller hur? Men jag hade inte något begrepp om dess möjligheter förrän de där avgrundsandarna kommo över oss. De människoätande papuanerna fingo en gång tag på mig, men de voro riktigt söta i jämförelse med det här anhanget.»
