»Hur gick det till?» frågade jag.
»Det var tidigt på morgonen. Våra lärda vänner hade nyss vaknat. De hade inte ens kommit i dispyt än. Men så började det regna apor. De föllo ned som äpplen från ett träd. Troligen hade de samlats i mörkret tills det stora trädet uppöver oss dignade av deras tyngd. Jag sköt en genom buken, men innan vi visste ordet av, klängde de sig fast på våra ryggar. Jag kallar dem apor, men de buro käppar och stenar i händerna och snattrade till varandra som om de talat. Slutet var, att de bakbundo våra händer med klängväxter och de stå i utveckling framför alla andra djur, som jag sett under mina resor. Apmänniskor — se där vad de äro — felande länkar, som jag önskar felats än. De buro bort sin sårade kamrat — han blödde som en slaktad gris — och så slogo de sig ned omkring oss, och om jag någonsin läst iskall mordlystnad i några ansikten, så var det i deras. De voro stora krabater, lika stora som människor och betydligt starkare. Underliga, glasartade ögon ha de under röda, toviga ögonbryn, och där sutto de nu och glodde och glodde. Challenger är inte lättskrämd av sig, men till och med han blev kuvad. Han lyckades komma upp på fötterna och tjöt åt dem att gripa sig an och göra slut på det. Jag tror, att det plötsliga i tilldragelsen gjort honom litet yr i huvudet, ty han rasade mot dem och förbannade dem, som om han varit galen. Om de hade varit en klunga av hans älskade tidningsskrivare, kunde han inte ha okvädat dem värre.»
»Nå, vad gjorde de då?» Jag var som förtrollad
