de vita, njöto av en lång, djup sömn. Själv slumrade jag ganska gott på aftonen, då någon ryckte mig i armen och jag fick se Challenger knäböja bredvid mig.
»Ni för ju dagbok över vad som händer och ni har ju i sinnet att framdeles ge ut den, mr Malone?» sade han med mycket allvar.
»Jag är uteslutande med i egenskap av reporter för en tidning», svarade jag.
»Alldeles det, ja. Ni hörde kanske några mycket misslyckade anmärkningar av lord John Roxton, som tycktes innebära, att det fanns någon — någon slags likhet —»
»Ja, det hörde jag.»
»Jag behöver inte säga, att om något sådant kom till offentligheten — om det skulle förekomma något skämt i den vägen då ni berättar vad som hänt, så upptar jag det mycket illa.»
»Jag ämnar hålla mig strängt till sanningen.»
»Lord Johns anmärkningar äro ibland ytterst fantastiska och han är i stånd att giva de allra orimligaste skäl för den vördnad de lägst stående raser alltid ägna värdigheten och karaktären. Ni förstår vad jag menar?»
»Fullkomligt.»
»Jng överlämnar saken åt er grannlagenhet.» Efter en lång paus tillade han: »Den där kungen var verkligen en ytterst distingerad företeelse — en synnerligt vacker och intelligent person. Tyckte ni inte det?»
»En högst egendomlig företeelse», sade jag.
Och med lättat sinne överlämnade sig professorn åter åt sömnen.
