FJORTONDE KAPITLET.
»DE FÖRVÄRVEN VORO DE VERKLIGA.»
VI HADE föreställt oss, att våra förföljare, apmännen, ingenting visste om vårt gömställe bland snåren, men vi skulle snart komma underfund med vårt misstag. Ej ett ljud hördes i skogen, ej ett löv rörde sig på träden och allt var frid omkring oss. Men vi hade bort lära av vår första erfarenhet hur listigt och uthålligt de där varelserna kunna vakta och förbida till dess ett tillfälle bjuder sig. Vilket öde än väntar mig i livet, säkert är, att jag aldrig kommer döden närmare än jag den morgonen var det. Men jag skall i följd och ordning berätta hur det gick till.
Alla vaknade vi trötta och utmattade efter gårdagens förfärliga sinnesrörelser och otillräckliga föda. Summerlee var fortfarande så svag, att han knappt orkade stå på benen, men den gamle mannen var i besittning av en slags vresig morskhet, som gjorde att han aldrig erkände sig stukad. Efter gemensam rådplägning beslöts att vi ännu en eller ett par timmar skulle stanna kvar där vi voro, intaga vår väl
