behövliga frukost och sedan anträda vandringen över platån och kring Centralsjön fram till de grottor där enligt mina iakttagelser indianerna bodde. Vi litade på att de av oss befriade indianernas rekommendation skulle tillförsäkra oss ett varmt mottagande från deras kamraters sida. Sedan skulle vi efter utfört värv och med ökad kännedom om Maple Whites land koncentrera våra tankar på det livsviktiga problemet angående vår flykt och återfärd. Till och med Challenger skulle då nödgas erkänna, att vi utfört allt som vi kommit dit för att utföra och att vår första plikt från och med den stunden var att till civilisationen överbringa de häpnadsväckande upptäckter vi gjort.
Vi voro nu i stånd att närmare beskåda dessa indianer, som vi räddat. De voro små till växten, seniga, viga och väl byggda, hade slätt svart hår, uppbundet med en skinnrem i nacken och deras höftkläden voro också av skinn. Deras ansikten voro släta, välformade och godlynta. Deras örsnibbar, som hängde sargade och blodiga, vittnade om att de i dem burit prydnader, som apmännen slitit ifrån dem. Deras tal, obegripligt för oss, lät dock flytanide då de sins emellan utbytte tankar och då de pekade på varandra och gång på gång uttalade ordet »Accala», kunde vi förstå, att det var namnet på deras folk. Ibland förvredos deras ansikten av fruktan och hat och de skakade då sina knutna händer åt de omgivande skogarna och ropade: »Doda! Doda!» som antagligen var namnet på deras fiender.
»Vad säger ni om dem, Challenger?» frågade lord John, »En sak synes mig alldeles klar och det är,
16 — Doyle, En försvunnen värld.
