varje vetenskapligt samfund i Europa och Amerika», svarade professorn. »Min egen tolkning av situationen, vad den nu må vara värd» — han sköt ut bröstet ofantligt och såg sig utmanande omkring då han sade de sista orden — »är att evolutionen fortgått under de för detta land utmärkande villkoren till det vertebrerade stadiet och att de gamla typerna fortlevat och levat tillsammans med de nyare. Vi finna t. ex. så moderna djur som tapiren — som har en stamtavla av respektabel längd — den stora hjorten och myrsloken i sällskap med reptilformer av juratyp. Detta är ju klart. Och nu inträda apmänniskan och indianen. Vad skall väl vetenskapen säga om deras förekomst? Jag kan endast förklara den som en utifrån kommande invasion. Det är troligt, att det existerat en människolik apa i Sydamerika och att den i förflutna tidsåldrar hittat väg till denna plats samt utvecklat sig till de varelser vi sett, av vilka somliga» — här satte han ögonen i mig — »äro av ett utseende och en kroppsbyggnad, som, om de åtföljts av motsvarande intelligens, skulle — jag tvekar icke att säga det — gjort heder åt vilken levande ras som helst. Vad indianerna beträffar, kan jag inte tvivla på att de äro senare tillkomna invandrare nedifrån. Under trycket av hungersnöd eller förföljelser hava de sökt sig väg hit upp, Här mötta av vilda varelser, som de aldrig förr sett, togo de sin tillflykt till de där grottorna, som vår unge vän beskrivit, men de ha fått bestå en bitter kamp för att försvara sig mot vilddjuren, framför allt mot apmänniskorna, som ansett dem som inkräktare och fört ett obarmhärtigt krig mot dem,
