244
med en list som de större djuren saknat. Härav förklaras, att de senares antal synes ganska begränsat. Nåväl, mina herrar, har jag tolkat gåtan rätt eller finns det någon punkt, som synes er dunkel?»
Professor Summerlee var för en gång så nedsatt, att han ej orkade disputera, men han skakade häftigt på huvudet till tecken att han helt och hållet avvek i sin uppfattning. Lord John rev sig bara i det tunna håret och förklarade, att han inte kunde inlåta sig i någon strid efter han inte ägde förutsättningarna härför. Vad mig beträffar spelade jag min vanliga roll att förflytta sakerna till ett strängt prosaiskt och praktiskt plan, i det jag anmärkte, att en av indianerna saknades.
»Han har gått efter vatten», sade lord John. »Vi försågo honom med en tom köttlåda av bleck och han begav sig åstad.»
»Till det gamla lägret?» frågade jag.
»Nej, till bäcken där nere bland träden. Det kan inte vara mer än ett par hundra alnar dit. Men det var fasligt vad han dröjer.»
»Jag skall gå och taga rätt på honom», sade jag. Jag fick tag i min bössa och begav mig nedåt bäcken till, överlämnande åt mina vänner att duka fram den något torftiga frukosten. Det torde förefalla er oförsiktigt, att jag ens för en så kort utflykt lämnade hägnet av vår vänliga dunge, men ni måste besinna, att vi voro på många mils avstånd från apstaden, att, så vitt vi då visste, apmänniskorna icke upptäckt vårt gömställe och att jag i alla händelser icke var rädd för dem, då jag hade bössan i handen. Jag hade icke ännu lärt känna deras list och styrka.
