platån, men våra reservkläder voro därnere i lägret och den där veckan hade varit svår för oss alla — minst svår likväl för mig, som icke blivit underkastad apmänniskornas behandling. Mina vänner hade alla tre förlorat sina hattar och bundit halsdukar om huvudena, deras kläder hängde i trasor över dem och deras orakade, smutsiga ansikten voro nästan oigenkänneliga. Både Summerlee och Challenger haltade betydligt och jag för min del var så trött efter morgonens skrämskott, att jag släpade på fötterna och min hals var så stel som en stock efter det mordiska odjurets grepp. Vi voro verkligen ett bedrövligt sällskap och det förvånade mig inte då jag fick se våra indianer alltemellanåt vända sig om och betrakta oss med blickar av fasa och häpnad.
Sent på eftermiddagen kommo vi fram till sjöstranden och då vi trängt igenom buskarna och den blanka vattenytan bredde ut sig för oss, uppgåvo våra vänner indianerna gälla glädjeskri och pekade ivrigt utåt sjön. Och det var verkligen en underlig syn vi nu skådade. Svepande fram över det spegelblanka vattnet närmade sig en stor flottilj av kanoter den strand där vi stodo. De voro några mil ifrån oss då vi först blevo dem varse, men de sköto fram med stor snabbhet och voro oss snart så nära, att roddarna kunde urskilja våra personer. Ögonblickligen upgåvo de skallande jubelrop och vi sågo dem stiga upp från tofterna och svänga alldeles vilt i luften med sina åror och spjut. Men så återgingo de till sitt arbete, flögo över det mellanliggande vattnet, drogo upp sina båtar på den sluttande sandstranden och rusade fram till oss, kastande sig under
