250
höga hälsningar till den unge hövdingens fötter. Till sist var det en av dem, en äldre man med hals- och armband av stora, glänsande glaspärlor och en svartfläckig bärnstensfärgad hud av något vackert djur kastad över axlarna, som skyndade fram och slog armarna om halsen på ynglingen som vi räddat. Han såg sedan på oss och gjorde några frågor, varefter han med mycken värdighet närmade sig oss och omfamnade oss alla i tur och ordning. På hans befallning kastade sig sedan hela stammen till jorden för att hembära oss sin hyllning. För min del kände jag mig blyg och förlägen med anledning av denna underdåniga tillbedjan och samma känslor läste jag i Roxtons och Summerlees ansikten, men Challenger riktigt mojade sig och bredde ut sig som en blomma i solen.
»Visserligen äro de outvecklade typer», sade han och strök skägget under det att han betraktade dem, »men deras sätt att skicka sig i högre stående personers närhet kunde tjäna våra mera avancerade européer till föredöme. Naturmänniskans instinkter äro förunderligt korrekta!»
Att infödingarna voro ute på krigsstråt var alldeles tydligt, ty varje indian bar ett spjut, ett långt bamburör, skott med ben, och något slags klubba eller stridsyxa av sten, som hängde vid sidan. De mörka, vreda blickar de sände skogarna, från vilka vi kommit, och deras ständiga upprepande av ordet »Doda» gjorde det alldeles klart, att de bildat en undsättningskår och begivit sig ut för att rädda eller hämnas den gamle hövdingens son, ty vi kunde förstå, att den unge mannen var detta. Rådplägning
