252
den, tror jag inte jorden hade skäl att sörja över det. Jag följer med de här små röda kurrarna och jag ämnar inte svika dem. Vad säger ni, unge man?»
»Visst kommer jag med.»
»Och ni, Challenger.»
»Jag ämnar förvisso medverka.»
»Och ni, Summerlee?»
»Det synes mig som avveke vi ganska betydligt från denna expeditions ändamål, lord John. Jag försäkrar, att jag, då jag lämnade min professorsstol i London, föga tänkte att det skedde i syfte att i spetsen för en skara vildar göra ett våldståg mot en koloni, bestående av människoliknande apor.»
»Så underligt kan det gå ibland», sade Roxton och log. »Nu är det emellertid fråga just om den saken. och vad är ert beslut?»
»Det är ett mycket tvivelaktigt förslag», sade Summerlee, som vanligt benägen att dryfta frågorna, »men om ni alla ge er av, inser jag inte, hur jag skall kunna stanna kvar ensam.»
»Således är det avgjort», sade Roxton, varefter han vände sig till hövdingen och slog på sin bössa
Den gamle mannen tryckte våra händer under det att indianerna jublade och skreko högre än någonsin. Det var för sent att rycka an samma kväll och därför slogo sig indianerna ned i en hastigt bildad bivuak. På alla håll började deras eldar glimma och ryka. Några av dem som försvunnit i djungeln kommo snart tillbaka, drivande en stor iguanodon framför sig. I likhet med de andra hade den en stor asfaltfläck på bogen och först sedan vi sett en av infödingarna stiga fram och med ägaremin ge sitt
