samtycke till djurets nedslaktande, förstodo vi äntligen, att dessa ofantliga kreatur voro lika mycket enskild egendom som en boskapshjord är det och att de där märkena, som vållat oss ett sådant bryderi, intet annat voro än ägarnas stämplar. Hjälplösa, tröga och gräsätande, med stora lemmar men en ytterst liten hjärna, kunde de vallas och drivas av ett barn. Inom några minuter var det väldiga djuret slaktat och stycken av det dinglade över ett dussin lägereldar bredvid stora, fjälliga ganoidfiskar, som blivit huggna med spjut i sjön.
Summerlee hade lagt sig att sova i sanden, men vi andra strövade omkring nära vattnet, sökande att inhämta ännu mer om detta underliga land. Två gånger anträffade vi gropar med blå lera, sådana vi redan sett i pterodaktylernas träsk. Dessa voro gamla vulkaniska lufthål och väckte av någon anledning det största intresse hos Roxton. Vad som särdeles slog an på Challenger var en bubblande, puttrande dykälla, i vilken någon besynnerlig gas bildade stora, bristande bubblor på ytan. Han stack ned ett ihåligt rör däruti och ropade till av förtjusning, som en skolpojke, då han förde en brinnande tändsticka till röret och framkallade en stark smäll och en blå låga. Än mera belåten blev han, då han, efter att ha satt en skinntuta över rörets ända, fick det med gas fyllda röret att springa i luften.
»En brännbar gas och en gas som utan tvivel är lättare än atmosfären. Jag vågar med bestämdhet påstå, att den innehåller en betydlig proportion fritt väte eller kanhända någon lättare gas, som vår vetenskap icke känner. E. G. Challengers resurser äro
