254
ännu inte uttömda, min unge vän. Än torde jag kunna visa er hur en stor ande vet att forma hela naturen till sitt bruk,» Han pöste av något hemligt uppsåt, men ville inte säga mer.
På stranden sågo vi intet som föreföll mig så underbart som den stora vattenytan framför oss. Vi voro så många och hade gjort så mycket buller att vi skrämt bort alla levande varelser, och om jag undantar några pterodaktyler, som svävade högt uppöver oss, väntande på resterna av det slaktade djuret, var allt tyst och stilla kring vårt läger. Annorlunda var det beställt på Centralsjöns vatten, som låg rosenfärgat i den nedgående solens glöd. Där sjöd det och hävde det sig av sällsamt liv. Stora, skifferfärgade ryggar och höga, taggiga ryggfenor sköto upp, kantade av silverskum för att sedan åter rulla ned i djupet. Sandbankarna längre ut voro fläckade av besynnerliga krälande figurer, väldiga sköldpaddor, konstiga ödlor och där syntes också en stor platt tingest, lik en ofantlig krälande, skälvande matta av svart, flottigt skinn, som långsamt drog sig nedåt sjön. Här och där stucko höga ormhuvud upp ur vattnet och kilade hastigt fram genom det med en liten hästsko av fradga framför sig och ett långt virvlande kölvatten bakom sig, under färden stigande och fallande i behagliga, svanlika böljgångar. Det var först sedan ett av dessa djur slingrat sig upp på en sandbank några hundra alnar från oss och visat en spolformig bål och stora simfenor bakom den långa ormhalsen, som Challenger och Summerlee, som kommit fram till oss, utbrusto i en duett av förvåning och beundran.
