22
att infinna sig vid nästa sammanträde.’ Svaret kan ej återges i tryck.»
»Är det möjligt?»
»En förmildrande version av det skulle låta så här: ’Professor Challenger låter hälsa ordföranden i Zoologiska institutet, att han skulle anse det som en ynnest om ordföranden ville dra åt h—e.’»
»Det var något starkt!»
»Så sade väl också gamle Wadley. Jag minns hans klagovisa vid sammanträdet. Den började så här: ’Femtio års erfarenhet av vetenskapligt umgänge —’ Det knäckte verkligen den gamle mannen.»
»Vet ni någonting mer om Challenger?»
»Jag är ju bakteriolog. Jag lever i ett niohundra-diameter-mikroskop och jag vill knappt påstå, att jag ger akt på någonting som jag kan se med blotta ögat. Jag är en grnsbo från vetandets yttersta utkanter och jag känner mig ur mitt esse då jag lämnar min studerkammare och kommer i beröring med er alla stora, grova, otympliga varelser. Jag är för mycket avskild i min verksamhet för att sysselsätta mig med skandal, likväl har jag i vetenskapliga samkväm hört ett och annat om Challenger, ty han är en av dem, som ingen kan ignorera. Han har ett briljant huvud — ett fulladdat batteri av kraft och vitalitet, men han är en grälsjuk och otrevlig vetenskapsvurm —därtill fri från alla skrupler. Han har gått ända därhän att han gjort några falska fotografier för att illustrera den sydamerikanska historien.»
»Ni sade, att han är en vurm. Vad vurmar han egentligen på?»
»På tusen saker — det sista är någonting angående
