Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

262

oberoende och hade våra vapen i beredskap, rustade mot alla eventualiteter, ehuru bibehållande det mest vänskapliga förhållande. Vi gjorde också ofta besök i deras grottor, som voro högst märkvärdiga bostäder, ehuru det var oss omöjligt att avgöra, om de voro byggda av människohand eller av naturen. De lågo alla i samma lager, urholkade ur någon spröd stenart, befintlig mellan den vulkaniska basalten, som bildade de rödaktiga klipporna uppöver dem, och den hårda graniten, som utgjorde deras grundval. Ingångarna lågo omkring åttio fot över marken och man nådde dem på långa stentrappor, så smala och branta att icke något stort djur kunde bestiga dem. Invändigt voro grottorna varma och torra och löpte i raka gångar av växlande längd inåt berget. Väggarna voro släta och prydda med många förträffliga, med kolade käppar utförda ritningar, som framställde platåns underliga djur. Om allt liv utplånades från detta land, skulle dock framtida forskare på väggarna i dessa grottor få rikliga prov på dess sällsamma fauna — dessa dinosaurier, iguanodoner och svanödlor — som så nyligen levat på jorden.

Sedan vi fått veta, att de ofantliga iguanodonerna av sina ägare höllos som de tama hjordarna hos oss och helt enkelt voro vandrande köttförråd, hade vi trott, att människan, till och med rustad med så primitiva vapen, hävdat sitt övervälde på platån. Vi skulle dock snart upptäcka att så icke var, utan att hon fick vistas där av gunst och nåd. Det var på tredje dagen efter den då vi slagit läger i närheten av indiangrottorna, som olyckan inträffade.