Challenger och Summerlee hade den dagen följts åt ned till sjön, där några av infödingarna under deras ledning harpunerade några exmplar av de stora ödlorna. Lord John Roxton och jag hade stannat kvar i lägret, under det att ett antal indianer spritt sig på den gräsbevuxna sluttningen utanför grottorna, upptagna av varjehanda sysselsättningar. Plötsligt hördes en gäll alarmsignal, och ordet »Itopu!» ljöd från hundra tungor. Från alla håll kommo män, kvinnor och barn rusande för att söka skydd och ilade i vild fart uppför trapporna.
Då vi höjde blicken fingo vi se, att de svängde med armarna och vinkade åt oss däruppe för att förmå oss att ansluta oss till dem. Vi hade båda fattat våra magasinsgevär och sprungo ut för att se vilken fara som hotade. Från det närmaste trädbältet kommo i detsamma tolv till femton indianer framstörtande. De sprungo för livet, hack i häl eftersatta av två förfärliga vidunder av det slag som ofredat vårt läger och förföljt mig på min ensliga färd. Till formen liknade de kolossala grodor och förflyttade sig genom skutt, men de voro av oerhörda proportioner, större än den största elefant. Vi hade aldrig sett dem annat än i mörkret och de äro också nattliga djur, som aldrig visa sig om dagen annat än då de blivit störda i sina hålor. Nu stodo vi slagna av häpnad vid deras åsyn, ty deras fläckiga, vårtiga skinn hade en fiskartad glans och solskenet framkallade därpå ett ständigt växlande regnbågsskimmer, när djuren förflyttade sig.
Vi hade dock icke mycken tid att betrakta dem, ty i blinken hade de upphunnit de flyende och anställ-
