väl, skulle ha dragit vår uppmärksamhet till den. Går den verkligen tvärt igenom och öppnar sig på motsvarande punkt i bergets andra sida, böra vi icke ha mer än hundra fot därifrån till marken.»
»Hundra fot», mumlade Summerlee.
»Vårt rep måtte väl vara över hundra fot långt», utbrast jag. »Visst kunna vi komma ned.»
»Men tänk då på indianerna inne i grottorna», inföll Summerlee.
»Det finns inga indianer däruppe i grottorna», sade jag. »Grottorna begagnas bara till lador och förrådsrum. Varför inte genast gå upp och bespeja landet?»
På platån finnes ett torrt, kådaktigt trädslag — ett slags araucaria, säger vår botanist — som indianerna alltid begagna till bloss. Vi försågo oss alla med en knippa sådana grenar och banade oss därefter uppför de med ogräs bevuxna trappstegen väg till den grotta, som på kartan var utmärkt med korset. Den var, som jag sagt, tom på allt annat än en massa kolossala flädermöss, som flaxade omkring oss då vi tågade framåt. Som vi inte hade någon önskan att ådraga oss indianernas uppmärksamhet, vacklade vi fram i mörkret tills vi kommit om åtskilliga krökar och hunnit rätt långt in i grottan. Då tände vi till sist blossen. Det var en präktig, torr tunnel med släta gråa väggar, försedda med symboliska bilder. Över oss välvde sig ett bågformigt tak och vit sand glänste under våra fötter. Vi skyndade ivrigt framåt, men under utrop av bitter missräkning stannade vi helt plötsligt. En tvärbrant klippmur, utan någon springa nog stor att ens släppa igenom en
