288
var representerat, nämligen av professor Sergius, den ryktbare zoologen vid universitetet i Uppsala. — De fyra stordådsmännens inträde var signalen till en imponerande hyllning, i det hela auditoriet reste sig och hälsade dem med hurrarop. Jublet fortfor under några minuter. Den uppmärksamme iakttagaren trodde sig dock förnimma några tecken till protest under applåderna och drog därav den slutsatsen, att förhandlingarna torde bli mera livliga än harmoniska. Ingen var dock skarpsinnig nog att förutse den högst ovanliga vändning de i verkligheten kommo att taga.
Om de fyra forskningsmännens yttre behöver ej mycket sägas, ty deras fotografier ha sedan några veckor varit synliga i alla tidningar. De bära föga spår av de vedermödor de sägas ha utstått. Det är möjligt, att professor Challengers skägg blivit litet lurvigare, professor Summerlees drag mera asketiska och lord Roxtons figur skrangligare, alla tre ha kanske av solen bränts till mörkare färg än den de hade då de lämnade våra kuster, men de tycktes dock vara vid förträfflig hälsa. Vad beträffar vår egen representant, den välbekante atleten och internationelle Rugby-fotbollspelaren E. D. Malone, syntes han vara i bästa kondition och ett godlynt och belåtet leende spred sig över hans redliga, tämligen fula ansikte, då han blickade ut över hopen. (Tack ska du ha, Mac! Vänta tills jag får dig i enrum!)
Sedan lugnet återställts och auditoriet satt sig, efter att ha ägnat resenärerna sina ovationer, talade ordföranden, hertigen av Durham, till mötet. Han ville, sade han, ej mer än ett ögonblick ställa sig
