som icke överensstämde med något som vetenskapen hittills lärt känna. Dessa djur skulle med tiden bli tillbörligt klassificerade och examinerade. Han nämnde exempelvis en orm, vars avkastade i blått skimrande, purpurfärgade skinn höll femtioen fot i längd, och en vit koloss, troligen ett däggdjur, som fosforescerade i mörkret. Han talade också om en stor svart nattfjäril, vars bett av indianerna ansågs ytterst giftigt. Oavsett dessa fullkomligt nya typer, var platån mycket rik på kända förhistoriska former. av vilka några daterade sig ända från juraperioden. Bland dem nämnde han den jättelika och groteska stegosaurus, som mr Malone en gång sett vid ett drickställe vid insjön och som funnits avritad i en skissbok, tillhörig den oförvägne amerikan, som först trängt in i denna främmande värld. Han beskrev också iguanodonen och pterodaktylen — två av de första under som de anträffat.
Han försatte därpå sina åhörare i andlös bävan genom att redogöra för de förträffliga köttätande dinosaurier, som vid flera tillfällen förföljt medlemmarna av expeditionen och voro de mest fruktansvärda av alla de djur de träffat på. Sedan övergick han till den väldiga och rovlystna fågeln phororachus och till den stora älgen, som ännu strövar omkring på detta högland. Men först då han antydde Centralsjöns mysterier, var det som auditoriets hela intresse och hänförelse vaknade. Man måste nypa sig i armen för att vara riktigt säker på att man var vaken, då man hörde den kloka och praktiska professorn i kalla, avmätta tonfall beskriva de ofantliga treögda fisködlorna och de väldiga vattenormarna,
