290
hållande sådana upplysningar som kunnat förhjälpa åhörareskaran att lokalisera den märkvärdiga platån. I allmänna ordalag antydande färden från huvudfloden till den tidpunkt då man nått fram till foten av klipporna, fängslade han åhörarnas intresse med sina beskrivningar på de svårigheter som mötte expeditionen under dess upprepade försök att bestiga dem och till sist berättade han, hur de lyckats i sina förtvivlade bemödanden, som dock kostat deras båda tillgivna tjänare — tvenne halvblod — livet. (Denna häpnadsväckande version av tilldragelsen var resultatet av Summerlees bemödande att undvika att meddela mötet några tvistiga detaljer.)
Efter att i inbillningen ha fört sitt auditorium upp på toppen, fasthöll han det därstädes med anledning av brons instörtande och övergick till att skildra det märkvärdiga landets så väl faror som lockelser. Om de personliga äventyren talade han föga, utan lade vikten på den rika skörd som inhöstats för vetenskapen genom iakttagandet av det underbara däggdjurs-, fågel-, insekts- och växtlivet på platån. Denna hade visat sig särdeles rik på coleoptera — skalbaggar — och lepidoptera — fjärilar — och på några veckor hade man där fångat fyrtiosex nya slag av de förra, nittiofyra av de senare. Allmänhetens intresse koncentrerades dock förnämligast på de större djuren, synnerligen på de större djurarter, som ansetts för länge sedan utdöda. På dessa framlade han en ansenlig förteckning, men höll det för troligt, att den komme att betydligt ökas, sedan platsen blivit grundligare genomforskad. Han och hans kamrater hade sett minst ett dussin djur, de flesta på avstånd,
