Väldiga bifallsrop hälsade de fyra äventyrarna där de syntes över folkets huvuden under de elektriska lyktorna utanför salen. »I procession! I procession!» ropades det. Och i tät falang, blockerande gatorna från husvägg till husvägg, satte sig hopen i rörelse, tagande vägen genom Regent Street, Pall Mall, St. James's Street och Piccadilly. Londons hela centraltrafik avbröts och många små sammanstötningar lära ha ägt rum mellan de demonstrerande å ena sidan, polisen och kuskarna å den andra. Först vid midnatt frigåvos de fyra forskningsfararna utanför porten till lord John Roxtons ungkarlsvåning i Albany, sedan den uppspelta hopen i korus sjungit: »De gossarna månde vi prisa» och fulländat programmet med kungssången. Så slutade en av de märkvärdigaste aftnar London på mycket länge haft att uppvisa.
Så långt min vän Macdona och det var ju en
ganska riktig om ock något färglagd redogörelse för vad
som tilldragit sig. Vad den förnämsta effekten angår,
var den nog en häpnadsväckande överraskning för
auditoriet, men det behöver knappt sägas, att den
icke var det för oss. Läsaren minnes nog när jag
mötte lord John Roxton då han, iklädd sin
skyddande krinolin, begivit sig åstad för att skaffa professor
Challenger en av »odjurets ungar». Jag har även
antytt det besvär, som professorns resgods vållade
oss, då vi lämnade platån och hade jag beskrivit vår
sjöresa, skulle jag haft ganska mycket att säga om
all möda vi gjorde oss för att med skämd fisk
tillfredsställa vår snaskige reskamrats aptit. Om jag