300
varningen kom tyvärr för sent. Strax därefter fann föremålet för den allmänna fasan, som knuffat emot väggen som en mal under en gaskupa, det uppslagna fönstret, trängde sin avskyvärda kropp igenom det och var försvunnet. Professor Challenger föll tillbaka i sin stol och gömde ansiktet i händerna, under det att hela auditoriet höjde en suck av lättnad över att ha blivit kvitt odjuret.
Och hur skall man väl beskriva vad som ägde rum då majoritetens översvallande glädje och minoritetens omkastade känslor förenade sig i en enda stor våg av hänförelse, som rullade fram från salens bortre del, vann i styrka, svepte över orkesteravdelningen, steg till plattformen och på sin kam bortförde de fyra hjältarna? (Inte så illa, kära Mac!) Om auditoriet förut varit njuggt på rältvisa, gottgjorde det nu sin förseelse. Alla voro på fötter. Alla voro i rörelse, skreko och gestikulerade. En massa jublande män trängdes kring de fyra resenärerna. »Upp med dem! Upp med dem!» ropade hundra röster. I blinken sköto fyra gestalter upp över hopen. Förgäves sökte de rycka sig loss. De fasthöllos på sina höga äreplatser och även om man önskat släppa ned dem, hade det varit svårt att göra det, så tät var massan. »Regent Street! Regent Street!» ljödo rösterna. De virvlade om i den packade mängden och en långsam ström människor som på sina axlar buro de fyra männen, drog nu mot dörren. Ute på gatan mötte en ovanlig anblick. En samling, uppgående till minst ett hundratusental, väntade där. Den ofantliga människomassan upptog hela sträckan från andra sidan av Langham Hotel till Oxford Circus.
