andra ände och lämna mig här ensam? Ni är väl inte ond på mig?»
»Nej, för ingen del. Nu tror jag, jag går.»
»Tag några förfriskningar», sade den lille mannen och tillade helt förtroligt: »Så här är det alltid, inte sant? Och det måste så vara, när ej månggifte är tillåtet — jag menar, att vanligen är det så, fastän åt andra hållet.»
Han skrattade som en idiot, under det att jag gick åt dörren.
Jag hade gått igenom den, då jag plötsligt fick en fantastisk ingivelse och jag gick tillbaka till min lycklige rival, som kastade en nervös blick på den elektriska ringledningen.
»Vill ni svara mig på en fråga?» sade jag.
»Om den inte är alltför orimlig», sade han,
»Hur bar ni er åt? Har ni sökt och funnit någon dold skatt, har ni upptäckt nordpolen eller besegrat en sjörövare eller flugit över Kanalen, eller vad har ni gjort? Varuti består er romantiska nimbus? Hur har ni skaffat er den?»
Han stirrade på mig med ett uttryck av hopplöshet i sitt tomma, beskedliga, skäggiga lilla ansikte.
»Tycker ni inte att det där är väl personligt?» sade han.
»Tillåt mig en annan fråga. Vad är ni? Vad har ni för yrke?»
»Jag är skrivare hos en advokatfirma», sade han. »Andre mannen hos Johnson och Merivale, 41, Chancery Lane.»
»God natt», sade jag och försvann likt alla andra förkrossade hjältar i mörkret, med sorg, raseri och
20 — Doyle, En försvunnen värld.
