306
skrattlust sjudande inom mig, som i en kokande gryta.
Ännu en liten scen, och jag slutar. I går afton superade vi allesammans i lord John Roxtons ungkarlsvåning, rökte och pratade, som goda kamrater, om våra äventyr. Det var ganska eget att se de gamla välkända ansiktena och gestalterna i dessa omgivningar. Där satt Challenger med sitt nedlåtande leende, sina sänkta ögonlock, sina intoleranta ögon, sitt yviga skägg, sitt väldiga bröst svällande och pustande, då han läste lagen för Summerlee. Och Summerlee sedan — där satt han med sin korta törnträspipa mellan de tunna mustascherna och det gråa bockskägget, under det att det magra ansiktet sköt fram i ivrig debatt, för det mesta bestridande Challengers alla påståenden. Och så vår värd med sitt fårade örnansikte och sina kalla, blåa glaciärögon, i vilkas djup alltid låg ett skimmer av satir och humor. Se där det sista intryck jag fört med mig av dem,
Det var efter supén. Vi sutto i hans egen helgedom, rummet med den rosafärgade belysningen och de många troféerna, och lord John hade något som han ville säga oss. Ur ett skåp hade han tagit fram en gammal cigarrlåda och denna ställde han framför sig på bordet,
»Det är en sak», sade han, »som jag kanske bort tala om förut, men jag ville ha litet mera klart för mig hur jag hade det. Det tjänar ingenting till att väcka förhoppningar, som sedan gå i kvav. Men nu är det fråga om fakta och inte om förhoppningar. Ni minnas nog den dag då vi anträffade pterodaktyl-
