nästet i träsket — inte sant? Någonting i markens beskaffenhet ådrog sig mitt intresse. Det är möjligt, att det undgått er och därför skall jag berätta er vad det var. Det var ett vulkaniskt lufthål, fyllt med blålera.»
Professorerna nickade.
»Nu är det så, att jag i hela världen ej anträffat mer än ett enda ställe som var en vulkanisk krater, igenfylld med blålera. Det stället var den stora De Beers-diamantgruvan i Kimberley. Jag hade alltså fått diamanter i huvudet på mig. Jag riggade upp ett slags bur för att hålla mig de stinkande odjuren från livet och tillbringade, väpnad med en liten spade, en lycklig dag där. Se här vad jag fick.»
Han öppnade en cigarrlåda, stjälpte ur den, och tjugo till trettio oslipade stenar, i storlek varierande mellan en böna och en kastanje, föllo ned på bordet.
»Ni tycka kanske, att jag bort tala om det för er då. Det skulle jag ha gjort, men jag vet, att världen är full av fällor för den oförsiktige och att stenar kunna vara hur stora som helst och ändå ha föga värde. Jag tog dem därför hem med mig och lämnade redan första dagen en till Spinks samt bad honom låta slipa och värdera den.»
Han tog en pillerdosa ur fickan och ur dosan föll en gnistrande diamant — en av de vackraste stenar jag någonsin sett.
»Se där resultatet», sade han. »Han värderar dem allesammans till minst tvåhundra tusen pund. Naturligtvis ha vi alla lika andel i dem. Någonting annat kan ej komma i fråga. Nå, Challenger, vad ämnar ni göra med era femtiotusen?»