egendomligt, framdraget och tillsmetat i en lång krök över den väldiga pannan. Ögonen lyste blågrå under buskiga svarta ögonbryn — mycket klara, mycket kritiska och mycket befallande. En ofantlig axelbredd och ett bröst välvt som en tunna hörde också till det som syntes av honom över bordet. Därtill kom ett par ofantliga händer, täckta av svart hår. Detta tillika med en rytande, dundrande, mullrande röst bildade mitt första intryck av den beryktade professor Challenger.
»Nåå?» sade han och gav mig en övermodig blick. Vad är det fråga om?»
Jag måste fortsätta bedrägeriet åtminstone en liten stund till, annars bleve det tvärt slut med besöket.
»Ni har varit nog god att lova mig att komma hit vid den här tiden, sir», sade jag ödmjukt och företedde kuvertet.
Han tog mitt brev från skrivbordet och bredde ut det framför sig.
»Åhå, ni är således den unge mannen, som inte beriper sitt modersmål, inte sant? Om jag inte misstar mig, är ni nog god att gilla mina slutledningar?»
»Fullkomligt, sir, fullkomligt!» Jag talade med starkt eftertryck.
»Bevars väl! Det stärker min ställning ganska betydligt, eller hur? Er ålder och ert utseende fördubbla värdet av ert stöd. Ni är åtminstone bättre än den där svinhjorden i Wien, vars samfällda grymtningar dock icke verkade mera förolämpande än ett enda brittiskt svins.» Han glodde på mig som om jag för närvarande representerat detta djurslag.
»De måtte ha burit sig bra illa åt.»
