»Naturligtvis», sade jag.
Och att telegonien ännu är sub judice.»
»Utan tvivel.»
»Och att protoplasman är någonting annat än det partenogenetiska ägget?»
»Visst är den det!» utbrast jag och yvdes över min djärvhet.
»Men vad bevisar det?» frågade han med mild, inställsam röst.
»Ja, säg det?» mumlade jag. »Vad bevisar det?»
»Skall jag säga er det?» frågade han ljuvt.
»Ack ja, gör det?»
»Jo, det bevisar», röt han och nu bröt plötsligt raseriet ut, det bevisar, att ni är den argaste bedragare i hela London — en låg, krypande murvel, som har lika litet vetenskap som folkvett i kroppen.»
Med ljungande vrede i blicken hade han sprungit upp från sin stol. Till och med i detta ögonblick av stark spänning kunde jag inte låta bli att förvånas, då jag upptäckte, att han var kort till växten, att hans huvud ej räckte längre än till min axel. Han var en hopkrympt Herkules, vars kolossala livskraft fördelat sig på bredd, djup och hjärna.
»Rotvälska!» skrek han i det han stödde fingrarna mot bordet och sköt fram huvudet. »Vetenskaplig rotvälska — se där vad jag talat med er, sir. Trodde ni, att ni i list kunde mäta er med mig — ni med er valnötshjärna? Ni tro er duga till allt, ni fördömda pennfäktare — är det inte så? Ni tro visst, att ert beröm kan upphöja, ert klander krossa en man? Vi måste alla buga oss för er och försöka avvinna er ett gynnsamt omdöme, inte sant? Den ene måste hjäl-
3 — Doyle. En försvunnen värld.