och en vit bet glänste till vid hånleendet. »Tål ni det verkligen inte?»
»Var inte barnslig, professor!» skrek jag. »Hur skulle det gå för er? Jag väger femton stone, har järnhårda muskler och övar mig i idrottstävlingar var lördag. Jag är inte den —»
Just då störtade han sig på mig. Det var tur att jag öppnat dörren, annars hade vi gått tvärt igenom den. Vi hjulade fram genom korridoren. På vägen måtte vi ha fått en stol med oss och den följde oss ut på gatan. Min mun var full av hans skägg, armarna hade vi slutit om varandra, våra kroppar voro sammanslingrade och den förb—de stolen stack fram benen runt omkring oss. Den vaksamme Austin hade slagit upp halldörren. Vi slogo en baklängeskullerbytta utför yttertrappan. Jag har sett bröderna Mac utföra någonting dylikt på akrobatföreställningarna, men det måtte fordra övning att göra det så att det inte gör ont. Stolen gick i kras innan vi hunnit ner och själva skildes vi åt i rännstenen. Där kom han på fötter och väste som av andtäppa.
»Har ni fått nog?» flämtade han.
»Ni förb—de grälmakare!» skrek jag och försökte samla mig.
Vi skulle ha fortsatt på fläcken, ty han sjöd av stridslystnad, men till all lycka räddades jag undan en förhatlig situation. En poliskonstapel stod bredvid oss med en anteckningsbok i handen.
»Vad vill det här säga? Att ni inte skäms», sade konstapeln. Det var de förnuftigaste ord jag hört i
