FJÄRDE KAPITLET.
»HELT ENKELT DET STÖRSTA DJUR I VÄRLDEN.»
KNAPPT VAR den stängd, förrän mrs Challenger rusade ut från matsalen. Den lilla damen var mäkta vred. Hon ställde sig i vägen för sin man som en ursinnig kyckling för en bulldogg. Hon hade synbarligen sett då jag lämnade huset, men inte då jag kom tillbaka.
»Du är ett odjur, George!» skrek hon. »Du har gjort den hygglige unge mannen illa.»
Han pekade över axeln med tummen.
»Här är han, frisk och sund, bakom mig.»
Hon blev förlägen och detta med skäl.
»Ursäkta, men jag såg er inte.»
»Jag försäkrar er, madame, att det har ingen fara.»
»Han har märkt ert stackars ansikte. O, George, en sådan barbar du är! Aldrig är det annat än skandaler vecka ut och vecka in. Alla människor avsky dig och göra narr av dig. Nu är det slut med mitt tålamod. Det här var det värsta.»
»Inte skvallra ur skolan!»
»Det är minsann ingen hemlighet», utbrast hon.
