38
»Tror inte du, att hela gatan — hela London för den delen — Gå er väg, Austin, vi vilja er ingenting nu. Tror inte du, att alla människor tala om dig? Tänk på din värdighet. Du som bort vara rector magnificus vid ett stort universitet, vördad av tusentals studenter. Tänk på din värdighet, George!»
»Hur är det beställt med din, min söta vän?»
»Du prövar mitt tålamod alltför hårt. En grobian — en tarvlig, skrävlande grobian — det är vad du blivit.»
»Var nu snäll, Jessie.»
»En rytande, hojtande grälmakare».
»Nu stopp! Upp med dig på straffpallen!» sade han.
Till min förvåning böjde han sig ned och lyfte upp henne på en hög piedestal av svart marmor, som stod i ett hörn i hallen. Den var minst sju fot hög och så smal, att hon knappt kunde hålla balansen på den, Någonting löjligare än hon, där hon satt med ansiktet förvridet av vrede, dinglande fötter och kroppen stel av fruktan att falla, kan man inte tänka sig.
»Lyft ned mig!» bad hon i klagande ton.
»Säg var så god!»
»Du otäcka George. Lyft ned mig på ögonblicket!»
»Kom in med mig i mitt arbetsrum, mr Malone.»
» Vet ni, sir —!» sade jag och såg på hans fru.
»Hör du, att mr Malone ber för dig, Jessie? Säg ’var så snäll’, så lyfter jag genast ner dig.»
»Ditt odjur! Var så snäll! Var så snäll!»
Han lyfte ned henne som om hon varit en liten fågel.
»Du får lov att vara snäll, min lilla vän. Mr Malone är en tidningsman. I morgon sätter han in alltsam-
