40
omsorgsfullt dörren efter oss, anvisade mig en länstol och sköt fram en cigarrlåda under näsan på mig.
»Äkta San Juan Colorado», sade han. »Lättrört folk som ni må väl av narkotika. För himlens skull, bit inte av den. Skär — och skär med vördnad! Luta er nu tillbaka och lyssna uppmärksamt till vad jag finner för gott att meddela er. Skulle ni vilja göra någon anmärkning, så spar den till ett lägligare tillfälle.
Först några ord om ert återvändande till mitt hus efter er välförtjänta utkastning» — han sköt fram skägget och stirrade på mig som för att mana till motsägelse — »efter er välförtjänta utkastning sade jag. Skälet låg i ert svar till den där fjäskige polismannen. Jag tyckte mig däruti finna en skymt av rättskänsla — i alla händelser mera rättskänsla än jag är van att sammanställa med ert yrke. Då ni medgav, att ni givit anledning till uppträdet och att felet var ert, visade ni prov på en viss fördomsfrihet och bredd i uppfattningen, som verkade fördelaktigt på mig. Den underklass av människosläktet ni tyvärr tillhör har alltid legat nedanför min intellektuella synvidd. Era ord kommo er att plötsligt sticka upp till den. Ni ådrog er min uppmärksamhet. Av detta skäl bad jag er gå in med mig, ty jag fick lust att göra er närmare bekantskap. Vill ni vara god och lägga cigarraskan i den lilla japanska skålen som står på bambubordet till vänster om er.»
Allt detta dundrade han fram som en professor som talar till sitt auditorium. Han hade svängt om sin vridbara stolsits så att han kommit mitt för mig och satt där, uppsvälld som en ofantlig groda. Hans
