huvud var tillbakakastat och ögonen täcktes till hälften av hans högdragna ögonlock. Nu vände han sig plötsligt åt sidan och det enda jag såg av honom var åtskilligt rufsigt hår och ett rött, utskjutande öra. Han rafsade och letade bland pappershögarna på skrivbordet. Efter en liten stund satt han åter vänd mot mig med någonting likt en trasig skissbok i handen.
»Jag ämnar tala med er om Sydamerika», sade han. »Jag undanber mig alla anmärkningar. Först och främst vill jag ni skall veta, att ingenting av det jag nu säger er får utan min uttryckliga tillåtelse upprepas offentligt. Efter all sannolikhet ger jag er aldrig denna tillåtelse. Förstår ni mig?»
»Det är bra hårt», sade jag. »Visst skulle väl en med urskillning framställd redogörelse —»
Han lade tillbaka boken på bordet.
»Därmed basta», sade han. »Jag önskar er en god dag.»
»Nej, nej, jag går in på vilka villkor som helst!» skrek jag. »Så vitt jag kan förstå, har jag intet val.»
»Nej, det har ni verkligen inte.»
»Nå, så lovar jag väl då.» »På er heder?»
»På min heder.»
Han såg på mig och jag läste tvivel i hans fräcka blick.
»Vad vet jag egentligen om er heder?» sade han.
»Sannerligen tar ni er inte bra stora friheter, sir!» utbrast jag harmset. »Aldrig i mitt liv har någon till den grad förolämpat mig.»
