som skall rättfärdiga min tillvaro. Jag var efter avslutat arbete på återvägen, då jag kom i tillfälle att tillbringa en natt i en liten indianby, belägen på en punkt där en viss biflod, vars namn och belägenhet jag behåller för mig själv, förenar sig med huvudfloden. Infödingarna voro cucamaindianer, en godsint men förnedrad ras, vars andliga begåvning knappast överstiger en Londonbos av genomsnittstypen. Jag hade på vägen uppför floden lyckats bota några av dem för sjukdomar och min personlighet hade gjort ett starkt intryck på dem, så att det förvånade mig inte att vid min återkomst finna mig mycket efterlängtad. Av deras tecken trodde jag mig förstå, att det var någon som befann sig i trängande behov av mitt bistånd som medicinare och jag följde med hövdingen till en av hyddorna. Då jag steg in upptäckte jag, att den sjuke, till vars hjälp jag blivit kallad, nyss avlidit. Till min överraskning var han icke någon indian utan en vit man — en mycket vit man skulle jag vilja säga, ty han var vithårig och företedde åtskilliga av en albinos kännetecken. Han var klädd i trasor, ytterst avmagrad och tycktes ha varit utsatt för långvariga vedermödor. För så vitt jag kunde fatfa infödingarnas berättelse, var han en fullkomlig främling för dem och hade kommit till deras by ensam gående genom skogarna och i yttersta stadiet av utmattning.
Mannens ränsel låg bredvid hans läger och jag undersökte innehållet: Hans namn var skrivet på en skinnlapp inuti den — Maple White, Lake Avenue, Detroit, Michigan, och för det namnet skall jag alltid lyfta på hatten. Jag säger inte för mycket då
