48
det. Han gjorde ett utkast av sig själv för att angiva skalan. Han var — låt oss säga över fem fot lång. Trädet är tio gånger större och det var ju att vänta.»
»O, himmel!» utbrast jag. »Ni tror således att djuret var — Charing-Cross-stationen skulle då knappt räckt till som bås åt det vidundret.»
»Utan överdrift kan man säga, att det är ett ganska ansenligt exemplar», sade professorn helt belåtet.
»Men», utbrast jag, »inte kan man väl åsidosätta hela människosläktets erfarenhet på grund av ett enda utkast» — jag hade bläddrat igenom boken och förvissat mig om att den icke innehöll någonting mer i den stilen — »ett enda utkast av en kringvandrande amerikansk artist, som kanske gjort det under inflytande av haschisch eller i feberyrsel eller bara för att tillfredsställa en nyckfull inbillning. I er egenskap av vetenskapsman kan ni inte försvara en sådan position.»
Som svar tog professorn ned en bok från en hylla.
»Det här är en förträfflig monografi av min rikt begåvade vän Ray Lankester», sade han. »Här finnes en illustration, som torde intressera er. Se här har jag den. Underskriften lyder: ’Hur juraperiodens Dinesaur Stegosaurus antagligen tedde sig i livstiden. Bakbenet är ensamt dubbelt så stort som en fullvuxen man’. Nåå, vad sägs om det?»
Han räckte mig den uppslagna boken. Jag ryggade tillbaka vid åsynen av bilden. Detta rekonstruerade djur från en utdöd värld hade för visso stor likhet med den okände artistens utkast.
»Det är utan tvivel märkvärdigt», sade jag.
