»Brännvin, köpt av någon handelsresande, förmodar jag.»
»Jaså, är det den bästa förklaring ni kan hitta på?»
»Ja — men låt mig höra er, sir.»
»Min är den enkla, att detta djur finnes till — att det är ritat efter naturen.»
Jag skulle ha skrattat, om jag inte förutsett ännu ett hjulande genom korridoren.
»Visst det, visst det», sade jag, som när man för fridens skull instämmer med en dåre. »Jag tillstår likväl», fortfor jag, »att den där lilla människofiguren vållar mig huvudbry. Vore det en indian, kunde den anföras som bevis på att någon pygméras existerar i Amerika, men det ser ju ut som en europé i halmhatt.»
Professorn fnös till som en arg buffel.
»Ni står verkligen på gränsen», sade han. »Ni vidgar min uppfattning av det möjliga. Hjärnförlamning! Mental slapphet! Högst märkvärdigt!»
Han var alltför orimlig att reta mig. Att bli ond hade varit att förslösa sin kraft, ty skulle man bli ond på denne man, tog det aldrig slut. Jag nöjde mig med att draga munnen till ett svagt leende. »Jag tyckte mannen såg så liten ut», sade jag.
»Se hit!» sade han, lutade sig fram och satte sitt korvlika, håriga pekfinger på bilden. »Ser ni plantan där bakom djuret. Ni trodde väl, att det var en maskros eller ett kålhuvud? Nej, det är en elfenbenspalm och det trädet når en höjd av femtio till sextio fot. Förstår ni inte, att mannen är ditsatt i ett visst syfte? I verkligheten kunde han, om han stått framför detta djur, icke fått leva och rita av
