till det ni håller i handen. Det torde ge er ett begrepp om varelsens storlek. Broskbildningen upplyser om, att detta icke är någon fossil kvarleva utan att det tillhör våra dagar. Vad säger ni om det?»
»Man kunde tänka sig, att en elefant —»
Han ryckte till som om det gjort ont.
»Så tala då inte om elefanter i Sydamerika. Var och en som gått i folkskolan —»
»Nå, så något annat sydamerikanskt djur», föll jag honom i talet, »en tapir till exempel».
»Ni kan lita på, unge man, att nog känner jag de första grunderna av min vetenskap. Det här benet kan omöjligt ha tillhört vare sig en tapir eller något annat inom zoologien känt djur. Det tillhör ett mycket stort, mycket starkt och — att döma efter all analogi — mycket grymt djur, som existerar på jordytan men ännu icke kommit under vetenskapens iakttagelse. Ni är kanhända inte övertygad än?»
»Jag är åtminstone mycket intresserad.»
»Då är er kasus icke hopplös. Jag har en känsla av att någonstädes inom er döljer sig litet förstånd och det skola vi tåligt treva efter. Nu lämna vi den döde amerikanen och gå vidare i historien. Ni kan lätt tänka er, att jag inte kunde lämna Amasonfloden utan att djupare undersöka saken. Det fanns omständigheter, som angåvo varifrån den avlidne vandraren kommit. Indianlegenderna skulle i och för sig kunnat tjäna mig som vägvisare, ty jag fann att rykten om ett främmande land voro gängse bland alla flodtraktens stammar. Ni har naturligtvis hört talas om Curupuri?»
»Nej, aldrig.»